Mind wandering

Här är, aningen försenat, de i mitt tycke tio bästa musikutgivningarna 2012, med tillhörande Spotifylänkar. Mycket praktiskt. Visst element av jäv då jag själv givit ut »There I Snow« genom mitt Median Recordings. Men det bryr jag mig inte om.

1. Hilður Guðdnadóttir »Leyfðu Ljósinu« (Touch)
2. Grouper »Violet Replacement | Pt. II: SLEEP« (Yellow Electric)
3. Julia Holter »Ekstasis« (Rvng Intl.)
4. Felix »Oh Holy Molar« (Häpna)
5. Tenniscoats »Papa’s Ear« (Häpna)
6. Musette »Drape Me In Velvet« (Häpna)
7. Pye Corner Audio »Sleep Games« (Ghost Box)
8. RADIO SLOW POP »There I Snow« (Median Recordings)
9. Franco Falsini »Cold Nose« (Spectrum Spools)
10. Vladislav Delay »Espoo« (Raster-Noton)

Efter att ha läst litteraturvetenskap ett tag tänkte jag att det kunde vara på sin plats med lite skriverier beträffande böcker som jag läser vid sidan av skolan. Då passar det så klart väldigt bra att publicera dessa här. Igår läste jag ut Douglas Couplands »All families are psychotic«, utgiven 2001. Jag har ett vagt minne av att Coupland själv skyr tanken på att skriva bokredovisningar så därför är det en himla tur att jag kan göra det åt honom.

»All families are psychotic« skildrar i Couplandsk anda en kanadensisk familj där trasiga relationer och egocentriska individer framställs i deras sedvanliga miljö; cynismens och konsumtionshetsens Nordamerika. Familjen är i sig splittrad sedan många år men återförenas med anledningen att bevittna dottern tillika systern Sarah Drummonds rymdfärd. Författarens hjärteämnen familjerelationer, livssyn och kändisskap porträtteras genom karaktärernas respektive odysséer gentemot mening i vardagen och/eller kortsiktiga intäkter.

Karaktärsgalleriet är stort och har sin centrala punkt i den fem personer starka familjen Drummond samt deras respektive livskamrater. Ett gemensamt drag hos romanens samtliga karaktärer är att deras personligheter inger en sublim aning av vämjelse och avsmak – väl skildrat av författaren – vilket emellertid medför att det blir svårt att direkt fästa sig vid någondera. Trots detta skiner deras medmänskliga sidor då och då igenom, vilket resulterar i stundliga glimtar av omtanke. I synnerhet märks detta ambivalenta karaktärsdrag hos de kvinnliga karaktärerna, vilka även är mest intressanta då de framstår som företagsamma och onedbrytbara gentemot romanens misslyckade och tafatta män. Förgrundsgestalten för det tidigare nämnda är mor Janet Drummond; en sextiofemårig HIV-smittad, ensamstående kvinna som i sin ensliga tillvaro slutat hoppas på livsmässig upprättelse men trots detta finner en stark omtanke gentemot sina barn och – i slutänden – sig själv.

Rent berättartekniskt är analepserna mycket välfungerande och medför ett driv till intrigens framfart. Tyvärr saknas en klar peripeti, vilket medför en känsla av att romanen aldrig tycks vända. Själva handlingens tempo är dessutom konstant mycket högt. Coupland avslutar inte den ena karaktärens misslyckande innan nästa påbörjas, vilket hämmar den dramatiska effekten.

»All families are psychotic« är en hänsynslös bok, som trots hög igenkänningsfaktor beträffande familjelivets egenheter, lidanden och besvär inte riktigt når fram. Couplands koncentration på hushållets mörka sidor är träffsäkert och till viss del terapeutiskt, men aningen långrandigt. Jag omfamnar gärna Coupland och hans fiktiva betraktande av det i många fall motsägelsefulla i vår samtida västerländska kultur. I det här fallet var det nog titeln som gjorde starkast intryck.

Stilla lägenhet
fångas till tonerna av
tenniskapporna.

Vi tar en haiku till.

Audiell bomull.
Sinnesfriden framträder
bland kondensstråken.

För cirka en månad sedan startade jag ett nätetikett för musikutgivning. Det heter Median Recordings och fokuserar på “soothing, atmospheric music with the intention of making the listener feel comforted”. Saito Kojis musik tog upp en stor del av mitt lyssnande förra året och jag har länge haft en idé om att start någon form av plattform för utgivning av musik. Så här är vi nu.

Det hela gäller en fyraspårs-EP där varje spår är 4.33 minuter långt. Om skivan kan sägas följande:

The first release from Median Recordings arrives in the form of ”Plus”, a gentle EP by Japanese drone ambient artist Saito Koji. ”Plus” serves as a hopeful thrust of vitality, boxed in four 4.33 long drone bursts.

Influenced by the loss of a near relative and the emotive aftermath of the Fukushima Daiichi nuclear disaster in March 2011, Saito Koji provides console and trust with “Plus” while he illuminates the not-so-always-pleasing sphere that happens to be our daily life.

Spåren kan laddas ner var för sig enligt Soundcloud-boxen ovan eller tillsammans i en zip-fil antingen i mp3 eller wav.

Omslaget är formgivet av mig själv och baserat på ett foto av min kära Emmy Woksepp.

Musiken som släpps på Median kommer att vara gratis för nedladdning, enligt den här Creative Commons-licensen. Median Recordings finns även på Facebook, Soundcloud samt den egna hemsidan.

För tillfället så planeras nästkommande utgivningar. Tanken är att det ska bli åtminstone ett till innan året är slut.

Med hopp om trevlig lyssning.

Då jag skriver så sällan så kan jag lika gärna publicera det här nu.

Efter att jag publicerat och ögnat igenom mitt förra inlägg så tänkte jag en stund på DJ Shadow och Solesides; den skivetikett som Shadow var en del av i under början av nittiotalet. En annan figur som var verksam inom Solesides är Jeff Chang, musikskribent och hiphopintellektuell tillika före detta DJ. Chang har skrivit den eminenta boken Can’t Stop Won’t Stop: A History of the Hip-Hop Generation, på vars hemsida han bloggar (numera väldigt) sporadiskt om hiphopkultur och dess historia.

När jag förra året åter tog upp min läsning av Can’t Stop Won’t Stop så hamnade jag på nämnda blogg och fick nys om ett briljant inlägg titulerat “In defence of libraries”. Chang liknar här butiker som säljer begagnade skivor med bibliotek och påtalar vikten av de båda i vårt samhälle. Skivbutikerna, menar han, är den plats där “the crate-diggers, hip-hop producers, guitar-slingers are uncovering old sounds that are blowing their minds and causing them to write the music of the future”. Vidare:

(U)sed record stores aren’t just used record stores.

They are morgues and landfills of copyright. They are places of cultural recovery and transmission. They are the creative birthing grounds for pop’s second life.

Basically they are libraries.

Because of this, the used record store becomes an interesting place to think about how we place a value our past and how we make something new of it.

(…)

In the library, I am in a space beyond the marketplace, beyond consumption, beyond the money censors, beyond the noise. I am in a place where librarians have accumulated the knowledge and the stories important to me and my community.

Det finns inte så många skivbutiker kvar numera, än mindre sådana som säljer begagnade skivor. Av just den anledningen, och i enlighet med Changs tes, tror jag att en plats som Bibliotek Film & Musik (ja, jag tänker nämna det i det här inlägget också) är så enormt viktig. Den får människor att upptäcka musik, såväl gammal som ny, genom fysiska ljudbärare och relaterad(e), relevant(a) och aktuell(a) litteratur/tidskrifter. Genom att framhålla musik tillgänglig för allmänheten utanför marknaden, konsumtionen, monetära censurer och “the noise” styrks det kulturella intaget och ger fortsatt möjlighet till ny kultur. En god konstant cirkel. Jag vill ha musikbibliotek på fler platser i Sverige än bara i Stockholm.

Klicka här för att läsa. Bara ett tips.

I fyra dagar har jag nu varit sjuk och först idag känner jag mig någorlunda kry. Olle tyckte i ett sms att jag skulle spela mycket tv-spel och det tyckte jag också, så i måndags köpte jag Left 4 Dead via Steam och påbörjade min eskapad ut ur den zombiefyllda apokalyps som är Pennsylvania i en inte för avlägsen framtid. Jag har inte sett någon utav George A. Romeros (…) of the Dead-filmer men förstod tidigt att spelet är en pastisch på de populära domedagsfilmerna. Hur det nu än är med den saken så är det hela välgjort och adrenalinframbringande.

Besvikelsen är dock tyvärr stor på den nästintill totala avsaknaden av handling. Med tanke på att spelet givits ut av Valve så hoppades jag på ett narrativ snarlikt Half-Lifes, eller åtminstone att det skulle vara i stil med Portal-ditot. Så blev det alltså inte och bättre efterforskning bör nog göras nästa gång jag spontanköper ett spel. Å andra sidan så brukar inte handlingen vara det centrala i splatters rent generellt, vare sig det gäller spel eller film, så jag har kanske mig själv att skylla i alla fall. Flerspelarläget hägrar, men tyvärr har jag mig veterligen ingen att spela det med så för tillfället håller jag till godo med att på egen hand, samt med hjälp av mina datorstyrda vänner, ha ihjäl tanks, smokers, boomers, witches och annan odöd grannlåt.

I övrigt har jag under den gångna veckan:

• Fått besök av mamma.
• Repat mig från helgens hardcorefestival.
• Ätit oförnuftiga mängder färdiga dessertprodukter.
• Läst ut två böcker. Den ena är Retromania, skriven av den brittiske musikskribenten Simon Reynolds. Boken redogör för popmusikens stillastående och tillfälliga (?) oförmåga att uttrycka sig i nya genrer, samt hur till synes all ny musik som görs sneglar tillbaka på tidigare, äldre genrer och trender. Den andra är Endtroducing….. av Elliot Wilder, som tar sin utgångspunkt i DJ Shadows debutalbum från 1996 med samma namn. Endtroducing….. är i mina (och i väldigt många andras) ögon ett ohyggligt bra album.
• Blivit antagen till en kurs i litteraturvetenskap á 30 hp som ska läsas via distans och på deltid vid Linnéuniversitetet i ett år framöver. Det ser jag särskilt mycket fram emot.

Boken Endtroducing….. ingår i en serie böcker vid namn 33⅓ som avhandlar ett musikalbum per bok. När jag lånade Entroducing….. på finfina Bibliotek Film & Musik här i Stockholm passade jag även på att lägga vantarna på Shawn Taylors bok om A Tribe Called Quests album People’s Instinctive Travels and the Paths of Rhythm, som även den ingår i 33⅓-serien. Härnäst ska alltså den läsas ut. Därefter ska jag till slut göra processen kort med den där himla Strindberg och det där himla röda rummet.

Brittiska Touch Musics värld är trevlig. Den är också ganska stor och omvälvande. Jag tycker om deras förhållningssätt till musik men saknar för tillfället det tålamod som krävs för att verkligen djupdyka in bland alla godbitar. Hittills så har jag huvudsakligen hållt mig till Fennesz, Biosphere, Hilður Guðnadóttir samt tidigare nämnda Stephan Mathieu. Men jag är säker på att jag kommer att gräva vidare snart.

Jag vill tro att en viss del av min fascination för Touch även ligger i deras hemsida. Den känns nästan lite som ett bibliotek – mycket omfattande vad gäller information och rik på olika typer av innehåll. Såväl audio, video, bild och text av god kvalitet återfinns här med en väldigt konsekvent ram i den experimentella och ljudkonstnärliga framtoningen.

En annan väldigt trevlig del av Touch, och den som gav idén till det här inlägget, är den egna digitala kokboken som rymmer många recept av växlande slag. Recepten i fråga är ofta mycket säregna och tycks vara skrivna och publicerade av Touchs artiststall samt deras vänner. Den vegetariska delen är spännande och här har jag hittat ett av mina favoritrecept i form av Daniela Cascellas  “Grandmother’s pasta (nonna Maria)”. Russin i pastasås, alltså. Sicken grej.

Se även Anthony Flanagans magnifika “Cheese, Onion, Tomato, Salt”, som likt titeln förespråkar går ut på att äta en bit ost, en tomat och en gul lök. Var för sig. En tugga i taget per ingrediens. Med lite salt på. Ett mäkta smarspakat recept som måste prövas snarast.

Den här bilden tog jag med min telefon i Alvik i höstas under en lunchpromenad.

Det blev ingen årsbästalista i musikväg för min del förra året. Jag hann helt enkelt inte klart i tid. Det beror på flera anledningar men framförallt kanske på att jag har svårt att ställa skivor objektivt mot varandra. Kritikern i mig säger ”stopp och belägg, hur tänker du nu? Se det så här istället”. Sedan så gör jag det och då känns hela tillvaron på ett annat sätt. Det finns alltid någon liten vinkel som kan tillämpas och beroende på olika perspektiv kan en skiva överglänsa en annan. Redan veckan därpå kan förresten åsikterna vara de motsatta. Så är det åtminstone i min bok. Listor av den här sorten är för övrigt alltid ett riktigt gissel. Det är ett evigt vridande och vändande på åsikter, kriterier, fakta, subjektiv smak, känslor och motiveringar. Trender ska tas i anspråk, liksom samtidstypiska koncentreringar i så väl ljud som text. Jag bestämde mig följaktligen för att inte göra en regelrätt tio-i-topp-lista. Är nöjd ändå.

Boomkat gjorde det bra ifjol när de lät en hel uppsjö artister, musikskribenter och skivbolagskisar rada upp sina musikaliska favoriter ifrån 2011, oavsett medium. Jag tänkte försöka mig på något liknande, två månader för sent. En stor del av behållningen med Boomkat-listorna var att hela album i dessa listor blandades med EP:s, tolvtummare och mp3-releaser. Kanske kan jag ta mig för en mer traditionell årsbästalista i december i år istället. Antingen det, eller så struntar jag i rangordningshysterin även då.

Bäst 2011:

• Isan – Eastside (Kesh Recordings)
• Seefeel – Seefeel (Warp)
• Loscil – Coast/ Range/ Arc (Glacial Movements Records)
• Hauschka – Salon des Amateurs (FatCat)
• Tape – Revelationes (Häpna)
• Tim Hecker – Ravedeath, 1972 (Kranky)
• Alva Noto + Ryuichi Sakamoto – summvs (Raster-Noton)
• Stephan Mathieu – Remain (Line)
• Burial – Street Halo (Hyperdub)
• Shackleton – Fireworks (Honest Jon’s)
• Radiohead – The King of Limbs (Självutgiven, XL Recordings)
• Biosphere – N-Plants (Touch)
• Ohayo – The State We Are In (Häpna)
• Africa HiTech – 93 Million Miles (Warp)
• A Winged Victory For The Sullen – A Winged Victory For The Sullen (Kranky/Erased Tapes)
• Saito Koji – Music (Resting Bell)
• Saito Koji – Luck (Resting Bell)
• Saito Koji – Early Works (Kokeshidisk)
• Actress – Harrier ATTK/Gershwin (Nonplus)
• Burial/Four Tet & Thom Yorke – Ego/Mirror (Text Records)
• Fennesz – Seven Stars (Touch)
• Antikollaps – Sköra Nya Värld/Faller Aldrig Fritt (Självutgiven)
• Björk – Biophilia (One Little Indian)
• Simon Scott – Depart, Repeat (Sonic Pieces)
• The Field – Looping State Of Mind (Kompakt)
• Panda Bear – Tomboy (Paw Tracks)
• Anne-James Chaton – Événements 09 (Raster-Noton)

Kontentan är nog att 2011 på flera sätt var ett riktigt ruggigt år men att det turligt nog åtminstone bjöd på en hel del ny, fin musik. Som ni ser har jag med Saito Koji hela tre (3) gånger på min lista. Det beror enbart på att han är så himla bra. Men mer om det en annan gång, som man ju brukar säga.